Det här är en mordhistoria som du kan följa varje vecka. Författaren heter Embla Mörtling, åk 5.
Kapitel 1 Det var tyst alldeles för tyst, Saga smög runt hörnet på stan vid den nya sminkaffären. Det var då det hände hon såg en maskerad man ta farm en pistol. Det var då han sköt tre ljudliga skott. Ett träffade en liten tjej i huvudet hon föll ned på marken med ett gurglande ljud och ett svagt läte ”mamma”. Det andra skottet träffade en pojke i Sagas ålder, det tog i bröstet och samma sekund inser hon att det är Viktor i Sagas klass ordförandet i elevråden den populäraste killen i skolan, Saga sprang dit så fort hennes fötter kunde bära henne. Hon gled ihop och det var då det tredje skotte hamnade i hennes lår hon skrek: - Hjälp tre skjutna kan inte någon…… sen minns hon inget mera än att hon åkte med ilfart till sjukhuset och opererades. När hon hade piggnat till kom en polis och sa att det två andra som blev skjutna inte klarade sig du hade tur som klarade dig. Vi måste ta fatt mördaren….
Annie Fredriksson i åk 4:a har skrivit denna Äventyrsresa.
En dag gick jag ut i den lappländska naturen för att hämta min post. Jag bor i en liten stuga ute i den fina naturen. Sen gick jag ner i källaren för och hämta upp ett kaffe paket. Och mitt vad det är så ser jag en liten lucka i väggen. När jag öppnade luckan så såg jag en liten lapp. Det stod far till det största berget för och få nästa ledtråd.
Jag sprang upp så snabbt jag kunde och tog på mig mina kläder packade väskan också bar det iväg. Jag tog min bil och for på bil vägen så långt det gick sen fick jag fortsätta till fots. Sen var jag framme vid Kebnekaise. Då såg jag en liten öppning och där låg det en liten lapp jag tog den och ännu stod det en till ledtråd. På denna lapp stod det åk till Malmö där din morfar bor och leta i hans hus.
Jag tog flyget och flög till morfar. Och han blev överlycklig när jag kom till han. Han sa, vad gör du här? Då sa jag inget särskilt ville bara hälsa på. Jag gick upp på vinden. Och där högst uppe på en jätte stor trädgårdstomte låg en gammal sliten lapp. Och på lappen stod det far till gottland och leta i den äldsta byggnaden där. Då tänkte jag, jag far imorgon. Då kom morgondagen jag for så tidigt jag vaknade. Och tog en färja över till Visby gick in i kyrkan och letade. Sen tog jag en psalmbok och när jag öppnade den så ramlade det ut en lapp. Där stod det du sköter dig bra. Nu ska du till Gröna lund och leta sista ledtråden i den värsta karusellen på den sista ledtråden står det vart skatten är. Jag tog över färjan igen och for till Gröna lund.
Sen gick jag till den högsta karusellen som heter Eclips. Då satte jag mig i en stol och flög upp i luften och jag satt visst på lappen. Vilket sammanträffande tänkte jag. Jag läste på lappen det stod gå in i spökhuset och leta längst in i det. Så fort jag kom ner från karusellen så sprang jag till spökhuset. Där inne var luften jätte tjock och fuktig. Jag gick in så långt man kunde och där såg jag det, det var en jätte stor skattkista med massor av guld pengar i. Jag hade son tur att skattkistan var vid en nödutgång, så när jag gick ut genom dörren så hade jag ju parkerat bilen där. Så jag lyfte in skattkistan i bilen och bilade upp till lappland. Och nu står skattkistan i min källare och jag har ännu inte berättat till någon Och det kommer jag inte heller göra. Och nu bor jag som ingen annan i ett helt vanligt hus i lappland.
Jag vaknar upp hemma hos mig och slänger ett öga på klockan på väggen, 09:23. Jag segar mig trött upp ur sängen medan jag tar tag i mobilen och går ut i köket. Det första jag ser är en post-it-lapp på kylskåpet och jag kisar för att kunna se de små bokstäverna på den gula lappen. Försökskanin till medicinsk undersökning, 09:40. Jag tittar ner på mobilen som jag håller i handen och läser de snyggt formade 09:27 på en blå vattenbild i solnedgången. Fyra minuter senare sitter jag i bilen på väg mot sjukhuset, jag ser flera bilar framför sjukhuset och förstår att jag inte är den enda som är vaken den här tiden. Jag går upp för trappan som leder upp till sjukhusentréns öppna vita dörrar. "Försökskaniner till osynlighetspillret" står det på en vit skylt som är formad som en tjock pil. - Osynlighetspillret, tänker jag men kommer snabbt över det när jag ser ännu en pil med samma feta text fast denna gång mot ett stort rum som liknar en tandvårdsklinik. – Välkommen, säger en gråhårig man med ett väldigt brett leende i ansiktet, jag ser flera personer som står samlade i en stor klump i mitten av rummet. – Välkommen till sjukhuset, ni ska nu få ett piller av oss. Det är mannen med det breda leendet som pratar i en mikrofon. – Men först ska jag läsa upp namnen. – Felix Sandin Andersson?
– Ja! Säger jag med hög röst, så han hör mig. Han läser sedan upp en massa namn som jag inte känner igen och sedan berättar han att vi ska få tabletterna. En annan man kommer fram med en burk med tabletter i och jag tar två.
- Bara ett piller, säger mannen som gett mig tabletten, jag lägger tillbaka ett piller och tittar upp mot gubben med det breda leendet. – Detta är ett osynlighetspiller, också kallat Transperentin. Ni kommer att vara osynliga i 12 timmar efter att ni ätit det. Ni kommer också känna er trötta efter att ni tagit det men det försvinner snabbt när ni druckit ett glas vatten.
– Och kom ihåg. –Skräm inte folk! Vi får bekräftelse att stoppa in pillret i mun och jag gör som alla andra. Det känns konstigt och jag får ont i huvudet nästan direkt. Jag ser flera människor sakta försvinna men jag verkar själv inte vilja försvinna. Gubben med leendet börjar skratta lätt när han ser alla försvinna. – Ni kan se er själva men andra kan inte se er. Vi går iväg och de säger att vi ska åka hem, men att vi får skjuts hem eftersom det kommer se lite skumt ut om det kommer en bil men ingen förare. En man skjutsar hem mig och lämnar bilen hos mig och tar bussen hem. Jag är osynlig. Jag springer runt och hade tänkt skrämma en massa folk men kommer på vad gubben sa och ringer istället min kompis Jon och berättar allt. Han tror mig inte och jag säger att han ska komma till mig så jag kan bevisa det. Efter en stund kommer Jon och jag viftar med armarna för att han ska se mig. Sen kommer jag på att han inte kan se mig och ropar istället. - Hallå! Jon tittar mot mitt håll och jag tar upp en sten och viftar med den. - Hjälp! Skriker Jon men jag tar tag i hans arm och lugnar ner honom. - Wow, du är verkligen osynlig. Jon föreslår att vi ska gå på bio och jag tycker att det är en bra idé. Efter bion går vi hem till mig och tar det lugnt.
Plötsligt hör vi att dörren slås in och vi får panik och slår sönder rutan för att sedan ta brandstegen ner till marken. En maskerad man med helsvart dräkt är på väg ner för stegen och vi börjar springa. Mannen sliter av sig ansiktsmasken som döljer ett ljusbrunt hår som flyger bakom den springande mannen. Jag förstår ganska snabbt att han är ute efter osynlighetspillret men tänker att det är lugnt eftersom han inte kan se mig. Jag slänger en snabb blick över nacken och upptäcker att han springer bakom mig med ett par glasögon. - Shit, han måste kunna se mig med de där. Jag springer mot en tunnel när jag plötsligt kommer på en idé. Jag springer igenom tunneln och när jag kommer ut från tunneln viker jag direkt till höger och ställer mig just bakom hörnet och väntar in honom. Han kommer i en väldig fart och jag sträcker ut en arm för att stoppa honom. Han får en rejäl smäll i huvudet och faller ner på marken utan att röra sig. Han har bara svimmat och jag ringer genast polisen som kommer efter en väldigt kort stund. Jag lämnar platsen så fort som möjligt och tänker att det nog är bäst att vänta tills jag är synlig igen innan jag berättar för polisen. Jag går hem och lägger mig och vilar i soffan och vaknar först när jag hör knackningar på dörren. Jag upptäcker att jag är synlig igen i spegeln i hallen och går och öppnar dörren. Det är polisen som har spårat mitt mobilnummer och jag får berätta allting för dem. Efter att de har gått så går jag och lägger mig igen. När jag ligger i sängen kan jag inte låta bli och fundera. Vad skulle hända om jag tog två piller?