Felix Sandin Andersson 5B
Jag vaknar upp hemma hos mig och slänger ett öga på klockan på
väggen, 09:23. Jag segar mig trött upp ur sängen medan jag tar tag i mobilen
och går ut i köket. Det första jag ser är en post-it-lapp på kylskåpet och jag
kisar för att kunna se de små bokstäverna på den gula lappen. Försökskanin till
medicinsk undersökning, 09:40. Jag tittar ner på mobilen som jag håller i
handen och läser de snyggt formade 09:27 på en blå vattenbild i solnedgången.
Fyra minuter senare sitter jag i bilen på väg mot sjukhuset, jag ser flera bilar
framför sjukhuset och förstår att jag inte är den enda som är vaken den här
tiden. Jag går upp för trappan som leder upp till sjukhusentréns öppna vita
dörrar. "Försökskaniner till osynlighetspillret" står det på en vit skylt som
är formad som en tjock pil.
- Osynlighetspillret, tänker jag men kommer
snabbt över det när jag ser ännu en pil med samma feta text fast denna gång mot
ett stort rum som liknar en tandvårdsklinik.
– Välkommen, säger en gråhårig
man med ett väldigt brett leende i ansiktet, jag ser flera personer som står
samlade i en stor klump i mitten av rummet.
– Välkommen till sjukhuset, ni
ska nu få ett piller av oss. Det är mannen med det breda leendet som pratar i en
mikrofon.
– Men först ska jag läsa upp namnen.
– Felix Sandin Andersson?
– Ja! Säger jag med hög röst, så han hör mig.
Han läser sedan upp en
massa namn som jag inte känner igen och sedan berättar han att vi ska få
tabletterna. En annan man kommer fram med en burk med tabletter i och jag tar
två.
- Bara ett piller, säger mannen som gett mig tabletten, jag lägger
tillbaka ett piller och tittar upp mot gubben med det breda leendet.
– Detta
är ett osynlighetspiller, också kallat Transperentin. Ni kommer att vara
osynliga i 12 timmar efter att ni ätit det.
Ni kommer också känna er trötta
efter att ni tagit det men det försvinner snabbt när ni druckit ett glas vatten.
– Och kom ihåg.
–Skräm inte folk!
Vi får bekräftelse att stoppa in
pillret i mun och jag gör som alla andra. Det känns konstigt och jag får ont i
huvudet nästan direkt. Jag ser flera människor sakta försvinna men jag verkar
själv inte vilja försvinna. Gubben med leendet börjar skratta lätt när han ser
alla försvinna.
– Ni kan se er själva men andra kan inte se er. Vi går iväg
och de säger att vi ska åka hem, men att vi får skjuts hem eftersom det kommer
se lite skumt ut om det kommer en bil men ingen förare. En man skjutsar hem mig
och lämnar bilen hos mig och tar bussen hem.
Jag är osynlig. Jag springer
runt och hade tänkt skrämma en massa folk men kommer på vad gubben sa och ringer
istället min kompis Jon och berättar allt. Han tror mig inte och jag säger att
han ska komma till mig så jag kan bevisa det. Efter en stund kommer Jon och jag
viftar med armarna för att han ska se mig. Sen kommer jag på att han inte kan se
mig och ropar istället.
- Hallå! Jon tittar mot mitt håll och jag tar upp en
sten och viftar med den.
- Hjälp! Skriker Jon men jag tar tag i hans arm och
lugnar ner honom.
- Wow, du är verkligen osynlig. Jon föreslår att vi ska gå
på bio och jag tycker att det är en bra idé. Efter bion går vi hem till mig och
tar det lugnt.
Plötsligt hör vi att dörren slås in och vi får panik och slår
sönder rutan för att sedan ta brandstegen ner till marken. En maskerad man med
helsvart dräkt är på väg ner för stegen och vi börjar springa. Mannen sliter av
sig ansiktsmasken som döljer ett ljusbrunt hår som flyger bakom den springande
mannen. Jag förstår ganska snabbt att han är ute efter osynlighetspillret men
tänker att det är lugnt eftersom han inte kan se mig. Jag slänger en snabb
blick över nacken och upptäcker att han springer bakom mig med ett par
glasögon.
- Shit, han måste kunna se mig med de där. Jag springer mot en
tunnel när jag plötsligt kommer på en idé. Jag springer igenom tunneln och när
jag kommer ut från tunneln viker jag direkt till höger och ställer mig just
bakom hörnet och väntar in honom. Han kommer i en väldig fart och jag sträcker
ut en arm för att stoppa honom. Han får en rejäl smäll i huvudet och faller ner
på marken utan att röra sig. Han har bara svimmat och jag ringer genast polisen
som kommer efter en väldigt kort stund. Jag lämnar platsen så fort som möjligt
och tänker att det nog är bäst att vänta tills jag är synlig igen innan jag
berättar för polisen. Jag går hem och lägger mig och vilar i soffan och vaknar
först när jag hör knackningar på dörren. Jag upptäcker att jag är synlig igen i
spegeln i hallen och går och öppnar dörren. Det är polisen som har
spårat mitt mobilnummer och jag får berätta allting för dem. Efter att de har
gått så går jag och lägger mig igen. När jag ligger i sängen kan jag inte låta
bli och fundera. Vad skulle hända om jag tog två piller?
Slut
Författare: Felix Sandin
Andersson